Jag insåg nämligen att jag inte har berättat för henne om resan. Jag antar att hon vet att jag ska åka ändå, genom att mina bröder har berättat. Men jag har verkligen inte berättat det för henne. Inte för att jag medvetet struntat i det, nej, jag har bara inte gjort det. För jag berättar ju nästan inget för henne längre. Det finns liksom inget riktigt bra sätt att göra det på.

Jag blir ledsen när jag inser det här. Om inte jag berättar, som ju älskar att berätta!, vem ska du göra det? Vem tar sig tid och energi att dela med sig till min tysta mamma?

I veckan pratade jag med hennes läkare. Det var länge sen sist. Det blev nästan ironiskt när jag efter att under en taxifärd ha vräkt ur mig hur svårt vi har att hantera henne  stannar till på vägen in till mötet, fäller några tårar av bara farten och säger ”vi vill ju inte va såna typiska nutidsstressmänniskor som klagar på att allt tar lång tid, men det går verkligen inte fort”.

Jag var tydig med mitt önskemål om att jag skulle vilja veta hur sjuk hon är. För jag vet sällan om jag ska rikta min ilska och frustration mot sjukdomen eller henne, jag vet inte hur jag ska förstå varför hon agerar, eller inte agerar, som hon gör. Hur mycket sämre har hon blivit sedan hon fick diagnosen? Vad händer inne i hennes hjärna?

Hon lovade att skriva en remiss för en hjärnröntgen och poängterade samtidigt att jag inte ska ha för stora hopp på att få så många förklaringar på grund av den. För det kommer inte förklara hur väl hon förstår vad jag säger eller visa vilka känslor hon fortfarande känner. Men den ger i alla fall en bild att utgå från, tänker jag.

Jag sträckläste Irene Anderssons ”Min syster fick Alzheimer. Om vård och bemötande ur ett anhörigperspektiv” på flyget. Sakligt beskriver hon åren sedan hennes syster, 58 år gammal, insåg att hon hade ”minnessvårigheter”.

Hon fick kämpa mycket för en bra kommunikation med olika vårdinstanser och anhörigföreningar. Jag kände igen mig en hel del, men ändå inte alls. För när någon får demens vet i alla fall läkarna ungefär vad som väntar och det finns (tyvärr) en hel uppsjö andra anhöriga att jämföra sin situation med. Kommuner satsar på demensteam och olika dagverksamheter speciellt anpassade till dementa.

Jag ska inte klaga, mamma har fått hjälp från flera olika håll. Talpedagoger, LSS-team, läkare, Afasi-föreningen… Visst har vi fått hjälp. Men ändå, okunskapen är så himla påtaglig. Det är ingen som vet vad som kommer hända, det finns inga klara alternativ.

”Jag tycker det är viktigt att följa upp vad som händer i mammas hjärna, såväl för henne och oss som i forskningssyfte. Det kan ju inte skada med lite mer kunskap om hur den här sjukdomen utvecklas”,  sa jag till läkaren.

Hon höll med. Vi ska höras när jag kommit hem igen. Förhoppningsvis finns det en tid för röntgen då. Redan igår ringde en sköterska som fått i uppdrag av läkaren att göra hembesök hos mamma. Hon hade försökt ringa men insåg själv att det var meningslöst. Hur skulle hon få kontakt med mamma för att boka en tid? Jag skickade henne till hemhjälpen, vi kan kalla henne så, en av damerna som hjälper mamma med att bland annat laga mat.

Det gäller att ligga på för att nåt ska hända ska ni veta. Ibland är jag bra på det, tyvärr inte alltid. Jag lever med det faktumet. Men att jag struntar i att berätta är en insikt som jag inte är vän med.

När vi väl kommer fram till kyrkan (efter mycket mental pepp båda hemma i lägenheten och i bilen, jag gick verkligen in för att få mamma att förstå att vi måste göra det tillsammans, och jag måste veta att jag kan lita på att hon gör som vi bestämt. När hon gick tvärtemot det under färden och började läsa i min lilla anteckningsbok, som hon fått låna, eftersom hon glömt sin egen, med villkoret att hon inte skulle läsa på mina sidor, fick jag ett litet psykbryt. Men jag återhämtade mig, tio djupa och att sjunga med i radions One love hjälpte) börjar det med att vi fick sällskap i kapprummet.

”Hej, er har vi nog aldrig sett förut, vilka är ni?” Mitt spontana svar på det: ”Öh, hej, det är lite komplicerat, vi kanske kan ta det sen?”.

Nästa hand fram för  att hälsa på mamma är begravningsentreprenörens.  När han förstår att vi vär vi blir vi hänvisade till andra raden. Den precis bakom Familjen.

Några nickande hälsningar, sen sitter vi där, bakom deras nackar och med alla andra blickar på våra ryggar. I kyrktystnaden. Det känns som att jag hör andras tankar. Kanske viskas det diskret. Vilka är dom? Dom har jag aldrig sett förut. Varför sitter dom där? Inga svar.

”Hör du klockan mormor?”. Den nya kusinen snett framför mig ser till att den äldsta hör att akten för hennes döde make inleds. Två steg bort snyftar hennes lillasyster, mittemellan dem – mostern som jag pratade med igår. Hennes man, som gav mig rådet att slänga känslan av att jag klampar in och stör i papperskorgen på centralen, när han var den första jag pratade med på telefon, sitter intill lillasystern, med den andra ingifte morbrorn på sin vänstra sida. Hans fru, den äldsta mostern, sitter rakt framför mamma, intill sin mamma, alltså så långt ifrån sin man det går att komma i bänken på kyrkans första rad.

Himlen är oskyldigt blå. Som ögon när barnen är små. När regndroppar faller som tårarna gör, det rår inte stjärnorna för. Älskling jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns. Fast tiden har jagat oss in i en vrå, är himlen så oskyldigt blå.

Den bekanta solosångens ord får mina tårar att komma fram. Där sitter vi i vår lilla del av kyrkan, gubben i lådans hemlighet är avslöjad, han har lämnat oss i en vrå där vi får reda ut frågestecken och söka band och eventuell gemenskap, och det är ingen idé att vara arg, för himlen, där både han och mormor är om det nu finns nån, är oskyldigt blå.

Det är en begravningsakt av den klassiska sorten när gammal-människa-dör-på-liten-ort, nu-ska-vi-ta-avsked-i-ortens-kyrka. Psalmer, solosång, prästen pratar personligt och knyter ihop fint trots att han inte alls kände gubben i lådan. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när han pratar om gemenskapen runt den morfar jag aldrig haft, om allt som alla fått dela, om stigarna som knyts samman.

Sist är det avsked. Begravningsentreprenören öppnar den lilla dörren till första raden först. De sju på den ställer sig runt kistan, sticker in sina matchande blommor, niger/bugar, gråter. Jag inser att vår lilla dörr snart kommer öppnas. Greppar buketten som jag var skeptisk till och tänker att gasch vilken tur att mamma går mot min övertygelse ibland. När jag reser mig känner jag mig längst i hela världen, som en flaggstång som kan gå av på mitten om det blåser för hårt. Tätt intill mamma gör jag en knapp nigning och känner hur tårkanalerna aktiveras. Sällan har jag känns mig så uttittad. Jag vill skjuta ut mig själv likt en kanonkula ur kyrkan där och då. Men jag tar mig, förstås, samman, lägger en arm runt mamma, sänker blicken och går de få stegen tillbaka.

Air på det, sen är det slut.

Likt kungafamiljen ställs mina nya släktingar upp längst bak i kyrkan. Jag blir handlingsförlamad, först efter dem som jag är, och vacklar på stället, kanske lite på väg utåt.  ”Du får väl hälsa”, guidar begravningsentreprenören. Jag lyder och går från stelhet vid första handtaget till kramar ett par personer in.

Puh alltså. Till slut har alla gått förbi. Då har jag fumlat mellan kapprum (där jag trevligt plockar upp en farbrors käpp och hjälper till med jackan), toan och artiga leenden samtidigt som jag föröskt hålla lie koll på mamma i vad som känns som en evighet.

I gången samlas Familjen, och så jag och mamma. Jag går på om hur konstigt alls känns, får medhåll och en bild på morfarn som aldrig funnits i min hand. ”Ska ni inte ta och följa med till församlingshemmet?”. Jag knusslar. Vill inte? Vill? Tankarna far i min skalle medan jag vinner tid på att fråga mamma hur hon känner. Hon ger tummen upp. ”Okej då, det känns ju lite konstigt att gå nu när vi precis har träffats.” Från sakristian plockas ett svartvitt foto på en stilig karl fram. Oj, oj, oj.

Sen tar vi följe. Hittar gemensamma intressen, min nya kusin berättar att hon googlat fram min blogg. (Min offiiciella) Hela familjen har nyfiket ögnat igenom den, det skapar förstås samtalsämnen.

När vi långt senare är sist ut från minnesstunden och skiljs åt på parkeringen säger någon. ”Vi får väl följa din blogg och se vad du har för dig. Skriv nåt snällt om oss!”

Vad som hände däremellan får bli en ny post. Imorgon. Nu ska jag sjunka ner i tv-soffan med mamma.  (Vi har vilat på varsitt håll en stund.)

“Är du hemma i Sverige nu eller var är du i världen?” .
Jag är på väg till mamma, skrattade jag, och bjöd in mig och henne på lunch hos honom imorgon, efter begravningen.
Han, mammas morbror alltså, har inga egna barn. Och han har aldrig varit gift. Efter en tur till stan i någotsånär unga år återvände han till byn där vår släkt hör hemma, där han, mormor och mamma växte upp.
Vid hans lilla hus mellan ån och vägen har det odlats årskonsumtioner av potatis till flera av hans syskonbarns familjer. Bland annat våran. Tidig vår samlades vi och satte potäterna, framåt hösten var det dags att plocka upp dem. Däremellan hämtade vi färska på väg mot kusten, på vintern förvarades de i jordkällare. Vi fyllde hink efter hink, och han hjälpte alltid till. Han hade även grisar på sin minigård, den delade vi också på. Och älgköttet som han jagat sig till hamnade även det på vårt middagsbord.

Så kanske är det inte så konstigt om han tycker att jag är lite konstig som undanber mig kött när jag nu bjuder in oss på lunch. Men han ska nog fixa till nåt, lovade han, och tackade så mycket för att jag ringde. “Va kul det ska bli”, sa han på sitt alltid lugna vis.

Det är bara han och en den yngsta systern kvar i syskonskaran, som varit betydligt större än så. Jag ska ringa till henne också, och berätta om det som uppdagats. För liksom han har hon alltid funnits där, för mormor, för mamma, och för mig och mina syskon. Båda har respekterat sin storasysterns beslut att inte säga ett knyst om mammas pappa. När nu någon annan har börjat berätta, hoppas jag att de också har lust att göra det. Tystnaden tjänar liksom inget till längre.

För övrigt har jag beställt blommor, en minnesbukett, till begravningen. Jag ringde till blomsterhandlaren som begravningsbyrån rekommenderade.
“Vad vill ni det ska stå på kortet?”
“Oj, kan du ge några förslag?”
“Ja… Vila i frid. En sista hälsning. Tack för alla ljusa minnen. Sov gott….”
“Nej, det funkar inte. Det får bli Vila i frid.”
Jag kunde knappt hålla mig. Det var verkligen galghumor när den är som bäst.

Brorsan pratade visst med en av våra nya mostrar igår, i en och halv timma. Jag ska ringa henne imorgon, för i övermorgon är det begravning, och jag och mamma ska dit. Vad ska vi köpa för blommor?

Det finns inget facit. Inget alls. Och jag konstaterade att situationen hade varit en helt annan om mamma hade kunnat prata med sina nya systrar själv. Om det som utan tvekan har varit hennes livs största mysterium. Nu är det vi som får snacka, och fråga. Vem var han? Vad hände? Hur har han varit som pappa, och morfar?

Konstaterandet att han hade en bestämd mor var tydligen ingen underdrift. Ingen av hans äldre bröder gifte sig, en av dem hoppade i sjön när mamman inte godkände flickan som han köpt förlovningsring till. Som jag förstod det, via brorsan. Exakt varför mormor inte dög vet jag inte, troligen berodde det på mammas bror, mormors son med en tidigare man.

Det har säkert varit väldigt komplicerat. Jag tvekar inte på det. Kanske gjorde de rätt som bröt helt, de trodde säkert det hur som helst. Troligen gjorde det jävligt ont. Så ont att de inte gick att lösa det halvdant.

Jag tycker verkligen synd om mormor. Mormor, som sa ”kom nu hem och ta hand om de dina” när hon låg på dödsbädden och jag ringde från en thailändsk strand. När jag, ett dygn senare, kom till hennes sal på lasarettet var det som att tårarna inte räckte till. Varken för mig eller henne. Sen satt jag där, tills hon i tysthet försvann ifrån oss. Jag ville fråga hennes så många gånger. Varför denna tystnad? Vad är det hon försvarat oss mot?

Så fort mamma var klar med skolan flyttade mormor från byn till stan, påpekade brorsan idag. Inte så konstigt kanske? Hon kanske var lite trött på att vara den ensamstånde mamma? Med två barn med olika män! Åh, jag vill knappt spekulera i vad som sas där ute på vischan. Men att hon tag hand sin dotter, och sin son, med god hjälp av sina systrar ooch bröder, kan det fan inte rått nåt tvivel om.

Morfars nya fru, som är i 90-årsåldern antar jag, är tydligen väldigt frispråkig. Den nya mosters sa det om sin mamma till min bror. Man ska inte riktigt lyssna på allt hon säger, ska hon visst ha sagt. För mig låter det befriande. För när jag dyker upp med min tysta mamma kommer jag vara tacksam för allt prat jag kan få.

Jag undrar verkligen om de är syskonlika, mamma och de nya mostrarna. För mamma var inte så himla lik sin mamma, inte utseendemässigt. Ja, jag undrar verkligen mycket och är inte så arg alls. Visst dyker ordet gubbjävel upp i mitt huvud då och då. Men mest är jag spänd och nyfiken.

Och så försöker jag förbereda mig mentalt på att åka på begravningen, tillsammans med mamma, som inte alls har samma sociala förmågor som jag har. Jag kanske har ärvt dem av henne till viss del, men tyvärr har hon förlorat de flesta av dem. Den jäkla sjukdomen har typ ätit upp dem. DET gör mig arg, alltid.

Mamma skickade ett sms i lördags. Morfar död 28 december. 22 jan?

Hon hade fått ett brev på fredan. ”Vi vill meddela att vår far avlidit”,  två namn, en kopierad dödsannons. Bakom namnen finns två systrar som aldrig existerat för mamma. För till skillnad från dem har mamma aldrig träffat pappan, som blev 94 år.

På fredag ska han begravas. Min morfar som aldrig har funnits. Skänk gärna pengar till idrottsklubben för att hedra hans minne.

Jag är nog fortfarande lite chockad. Och jag grubblar mycket, på hur mamma har det. Efter ett helt liv av tystnad, det var så mormor ville ha det, få veta att ens pappa bott några få mil bort. Som jag måste hon ju fundera väldigt mycket på vem han kan ha varit, eller? Plötsligt finns det en chans att råda bot på nyfikenheten som vi, mer eller mindre, har tvingats lägga åt sidan.

Och samtidigt är det verkligen försent. Och jag grämer mig, i sanning, över att jag inte har sökt upp honom medan han levde.  Det är inte så att jag inte har tänkt göra det. Men – mest av respekt för mamma, och hennes mamma, inbillar jag mig – har jag inte tagit steget. Mormor har konsekvent vägrat att prata om honom. Och mamma har sagt ”det är så som det är”, när jag frågat varför hon inte försökt få kontakt med honom.

Som ytterligare försvar har jag använt att han säkert redan dött, och att han om inte hört av sig under alla dessa år nog är en gubbjävel som inte förtjänar mitt (vårt) engagemang.

När det nu visar sig att han blev en fotbollsfarsa som levde med sin hemlighet fram till några år innan sin död – då berättade han för sina döttrar om deras halvsyster – vet jag inte alls vad jag ska känna. Ena stunden vill jag inte alls träffa några så kallade mostrar, nästa ögonblick spricker jag nästan av längtan. När brorsan pratade med det ena i helgen sa hon nåt i stil med att hans, vår så kallade morfar alltså, mamma var en mycket bestämd dam. Min fantasi har (förstås) skenet iväg med den kommentaren som grund. Kan det vara så att min mormor, som redan hade en son med en annan karl, inte var fin nog? Och att de, mormor och han, i brist på möjligheter bestämde de sig för att bryta helt. En överenskommelse som skydd både mot sina egna känslor och andras domar?

Det kan förklara en del. Bland annat mormors fnys åt ”fint folk”, hennes stundtals överdrivna janteattityd och hennes jävlaranammasjälvständighet.

Vad jag vet har inte mormor haft något förhållande sedan dess. Men vad vet jag, egentligen. Så många frågor, så få svar, så mycket undangömd nyfikenhet.

Mamma lär jag ju inte få mycket hjälp av av. Hur ska hon kunna berätta vad som rör sig inom henne nu? Och hur det har varit att växa upp utan fotbollsfarsan?

Jag antar att vi får ta det som det kommer. De är ju trots alls bara människor, precis som vi. Om vi blir ett vi med dem återstår att se. Hur som helst har jag bestämt mig för att ställa en del frågor utmed vägen. Och skriva ner de eventuella svaren jag får.

”Skit samma”. Jag har precis läst igenom alla gamla inlägg och det är det inslaget från det allra första som gör starkast intryck. Min mamma sa det då, mars 08. Nu kommer inga sådana ord ur henne. Det kommer inga ord alls. Man få vara glad om hon gör tummen upp som svar på en ja/nej-fråga. Eller skickar ett mail.

Jag tänker ofta att jag har blivit bättre på att acceptera hennes sjukdom. Jag blir inte lika frustrerad över små komplikationer, jag ser lösningar, jag har kloka svar på hur det är med henne utan att tumma allt för mycket på ärligheten. Allt det där är sant, för det mesta. Men sen kommer det ett bakslag. Och då är jag är tillbaka på ruta ett, rutan där jag blir arg på henne i stället för sjukdomen och brister ut i gråtattacker allt som oftast.

Ett sådant bakslag inträffade förra helgen. Det var kalas och vi satt bredvid varandra när tårarna börja sippra. De berodde, som vanligt, inte bara på henne. Men den utlösande faktorn var att hon är så utanför. Det är ingen idé att ens försöka inviga henne i nån slags planering, trots att vi alla vet att det hon mest av allt vill är att hjälpa till. När hon tog fram sitt block och skrev, strök över, skrev samma ord igen… då bubblade jag över.

Allt det där andra som jag och brorsan hade tänkt att prata med henne om under helgen sopades under mattan. Vi vill så gärna hjälpa till och underlätta för henne i hennes vardag, få till en så bra livskvalitet som möjligt. Men det är väldigt svårt att veta hur styrande vi kan och borde vara. I mångt och mycket är hon väldigt bestämd, när hon väl har bestämt sig för nåt pekar tummen mycket bestämt neråt. Något trygghetslarmvill hon till exempel inte ha. Kanske bygger det på att hon inte vill känna sig som en gammal tant? Kanske är det för dyrt? Kanske vill hon inte tro att nåt kan hända som kräver ett larm? Att få svar på det är minsann inte lätt.

Att svara på frågor om hur det är med mamma är inte heller lätt. ”Det är inte så bra”, brukar vara min ärliga början. ”Värst av allt är tystnaden”, kommer nån gång ibland. Det är så det känns. För tystnaden är jävligt brutal när den är helt ofrivillig, tro mig.

Jag träffar henne inte speciellt ofta, nu har jag inte träffat henne sedan i julas. Men nästa vecka ska jag åka dit, och jag har bokat en tid hos hennes läkare, som jag har pratade med ett par gånger under hösten. Kanske har hon fler svar nu? Jag hoppas på det, jag hoppas att hon har pratat med de som låg bakom mammas diagnos.

Jag ringer henne inte så ofta heller. Sist var på hennes födelsedag förra veckan, hon fyllde 62. Kanske var det första gången i år som vi pratade. Fast pratade… man kan inte säga att vi gör det längre. För det är bara jag som pratar. Hon lämnar ifrån sig lite ljud. Men pratar, det gör inte längre. Orden kommer inte längre. Hon säger ingenting.

Vi sms:ar ibland. Jag fick det finaste meddelandet av henne på Alla hjärtans dag. Jag kunde känna hur mycket hon kämpat för att få ihop det, där jag satt bakfull med vännerna var bokstäverna och utropstecknen den renaste av kärlek, på nåt vis.

Hennes väninna ringde för ett tag sen, hon var ganska uppgiven. Upprepade att det har blivit så svårt. Samtidigt drar de med henne när de gör nåt, uppfattade jag det som. Och de vill gärna ställa upp fall det behövs, påpekade hon.

De är bra, väninnorna. Tänk om min mamma kunde snacka som dem och med dem.

En gång i tiden gjorde hon visst det, det är svårt för mig att höra. Ibland funderar jag på vad jag och mamma pratade om, innan hon blev sjuk. För vi var ju som väninnor då, eller? Det är knepigt det där, när man försöker komma ihåg hur det var, då, innan hon blev sjuk.

Nu tänkte jag skriva att det är konstigt att att talet ska ha så stor betydelse, men sen tänkte jag – det är väl inte konstigt alls. För det är ju genom att prata med varandra som vi kommer framåt, det är genom att prata (och till viss del skriva) som vi lyckas bryta mönster. Det är genom språket vi gör oss förstådda och får bekräftelse. Orden ger tankarna liv.

Självklart finns det andra sätt att kommunicera, det märker man inte minst när man är i ett land där man inte kan förstå varandra genom talet. Vi hittar nya vägar att förstå varandra.

Och visst kan jag förstå vad mamma vill, inte jämt men då och då. Hon pekar och skriver ett och annat ord, jag lägger ihop. Det är lite som en rebus, och förkunskaperna kommer väl till pass. För trots att hon inte är den mamma som jag åkte på semester med för nio år sedan vet jag ju en del om hennes liv, hennes grundläggande egenskaper och intressen.

Jag kan därigenom ofta gissa mig till vad hon vill ha sagt. Frågan är om hon själv vet vad hon vill ha sagt, kan hon formulera ord och meningar som stannar på vägen ut? Det är många som frågar det. Jag har inget svar. Det är en av frågorna jag ska ta med mig till hennes läkare nästa vecka. Förmodligen har inte heller hon svar. För vem ska hon fråga?

För ett tag sen fick för övrigt en kompis veta att hennes pappa blivit dement. Vi har pratat en hel del om våra föräldrar sen dess. Hon har visserligen en helt annan historia med sin pappa än vad jag har med min mamma. Men vi har snackat om hur man ska hantera frustrationen, hur man som en 30-årig dotter ska kunna acceptera situationen som innebär att man aldrig kan ha ett ordentlig samtal med sin förälder igen, och hur man ska kunna hantera sorgen och samtidigt vara ett stöd mitt i allt. Det är verkligen ingen lätt match. Vi kommer fortsätta prata, jag och vännen alltså, för att förhoppningsvis fatta hur vi ska göra för att om inte vinna den så i alla fall inte förlora med allt för mycket.

Nu sjunger Timo sin cover på min och mammas låt, som jag hittade på Spotify idag…

”… Don’t give up,
because you want to be heard

When silence keaps you,
I will break it for you

Everyone wants to be understood,
well I can hear you

Don’t give up,
because you are loved…”

Ingen läkare vill erkänna sitt ansvar och jag blir påmind om den dåliga kommunikationen mellan olika vårdinstanser. Snackar inte vårdcentralens läkare med kollegorna på sjukhuset? I det här fallet tas riskerna med medicinerna upp i journalerna, men istället för att kontakta neurologen litar man på att förvirrade Gulli själv ska prata med sin andra läkare som doserar medicinen.

Fy faan vad frustrerad jag blir över det här fallet. Och rädslan för att jag helt håller på att tappa kontrollen över hur min mamma mår gör sig så jäkla påmind att jag känner mig som världens sämsta dotter som inte vet allt om turerna kring hennes sjukdom. Plötsligt vill jag läsa varenda journal, jag vill prata med alla hennes läkare. Jag har försökt få kontakt med dem några gånger, men det har inte alls känts självklart att de ska prata med mig.

Jag tänker på  när jag var med mamma på apoteket i somras. När vi kom tillbaka en stund senare hade de en hel påse redo. Vad gör den där pillermixen med henne? Egentligen? Bidrar de till att den apati som mamma utstrålade när jag hälsade på henne i morse?

Hur kommer det sig att hon stirrar blint ut i vardagsrummet och gör precis det som jag ber henne att inte göra när jag blir så arg på henne att jag skriker så hysteriskt att jag skäms än idag?

Det enda hon egentligen tog sig för i nåt slags försök till förklaring var att ta fram en pdf-fil på sin dator från Läkartidningen. Hon scrollade bland annat till ett stycke där det står att patienter med progressiv afasi till slut ofta blit helt tysta.

”Mirakelgulli” på Uppdrag granskning vaknade upp efter elva år. Hon låg inför döden när hon plötsligt pratade för första gången på år. Senare chockade hon sin dotter genom att ringa henne för första gången på flera år.

Den berättelsen kör förstås igång mina önskedrömmar. De där mamma plötsligt ringer mig, bara för att snacka lite och kanske bjussa på ett och annat gott råd.

Nu ska jag maila henne och be om hennes läkares nummer.

Jag vet inte om hon blev glad för min skull, jag antar det. Jag förstod inte alls vad hon ville ha sagt, det kom bara ljud. Jag bad henne därför skicka ett sms om det var något speciellt hon ville fråga om. Hon skrev: Jobb? Ja, svarade jag, jag har jobb i höst.

När jag ringde henne på vägen hem från jobbet var det för övrigt mannen som jag försöker koppla bort mina känslor från som körde. Tro mig, jag har försökt jäkligt hårt den senaste veckan. Men det är svårt. För jag blir ju både lycklig och förbannat ledsen av att vara i samma rum som honom. Kanske är det därför jag har en stressklump i magen, kanske beror den ännu mer på en kombination av allt, som jag sa till honom där i bilen. Relationer, livssituation, jobb. Ibland är det lite väl många oklarheter som pockar på uppmärksamheten.

När jag kom hem idag, när jag hade lämnat mannen med en purjolök i väskan och konstaterandet ”man måste ju handla snyggt”, kändes det som att jag skulle gå itu. Skenet som jag har hållit uppe i två arbetsdagar slocknade när jag kom in hos mig själv. Jag höll på att gå till honom och berätta det, men jag höll mig och gick till en vän istället för att älta det här med män lite grann.

Det känns bättre nu, och nu ska jag sova. För imorgon är det en ny arbetsdag, där vi ska åka ihop, jag och mannen som jag försöker koppla bort mina känslor från.

Kanske har jag behövt koppla bort henne för att kunna fokusera på den vardag som jag bygger upp på min egen ort? Jag vet inte om jag vill analysera för mycket.

Igår tog jag hur som helst tåget till henne. Jag hade planerat att åka dit på lördan, men bakfull och dumpad som jag kände mig var det dömt att misslyckas då. Jag vill inte åka dit för att jag känner att jag måste, allra minst när jag redan från början känner mig svag, så jag ställde in via ett långt sms. Då hade jag redan grinat en gång på telefon. Men jag kände inte att jag kunde banga helt i helgen, inte en gång till.

Så jag klev upp mitt i sömnen i söndags och åkte norrut ett par timmar. Molnen låg som ett täcke i höjd med tågtaket och timingen kändes synnerligen dålig för en dag vid stranden. Men det klarnade upp och vi badade och hade det skönt mellan molnen.

Jag grät en skvätt till förmiddagsfikan, men det berodde inte så mycket på mamma och afasin som på mannen som jag berättade om, han som gjorde klart för mig på fredagsnatten att det inte kommer bli vi, trots att ”det finns massor hos mig som han älskar” vill han vara själv nu.

Mamma lyssnade, tror jag. Hur kan man egentligen veta att någon tar in info när man inte får nåt gensvar? Hon kanske nickade ibland, och tittade sorgset tillbaka som en reaktion på den förtvivlan som jag delade med mig av. Men jag vet inte hur jag ska tolka att hon mitt i allt reser sig och går.

Jag tror att den där jäkla sjukdomen inte bara har tagit hennes tal, den har även tagit mycket empati. Tydligen ligger de förmågorna nära varandra i hjärnan, så mitt förmodande är inte taget helt ur luften. För i takt med att hennes meningar har försvinner känns det som att hennes personlighet tynar bort. Min härliga mamma är fortfarande den snällaste, men ibland (läs ofta) beror inte känslan av tala till en vägg bara på avsaknad av ord. Bristen på passande reaktioner är minst lika påtaglig. En depression och tillhörande piller finns också med och spökar, säkerligen, men jag oroar mig mycket för hur afasin progressivt äter upp henne inifrån.

Hon har en ständig oro i pannan, axlarna sitter alltid lite för högt. Är det bara när hon träffar mig eller spänner hon sig hela tiden? Som min bror sa för ett tag sen när jag berättade att jag är rädd för att åka bil med henne: ”Ja, men får ju hoppas att hon kör bättre när ingen åker med”. Vi lär aldrig få svar på det. För vem ska vi fråga? Det jag vet är att organisation ligger nära de där andra förmågorna som jag tycker mig se allt mindre av.

”Min sjukdom innebär även att jag får minnessvårigheter”, var för övrigt något som ingen tidigare påstått men som nu finns med som en del i den info som är inlagd i mammas nya hjälpmedel, en roll talk. Hon har fått den av sin logoped och tillsammans har de sammanfattat hennes sjukdom och hennes familjeangelägenheter. Utöver det kan hon använda den när hon ska gå och handla, eller gå på krogen. På en pekskärm kan mamma med en liten digital penna peka på vad hon vill få sagt, till exempel ”jag vill titta på” – ”ett par finskor” – ”tack”, eller så kan hon berätta att ”min dotter J har varit ute och rest, hon kom hem i våras”. Den är även kopplad till hennes mobil, så hon enkelt kan ta emot och skicka sms och eventuellt även säga fraser via apparaten. Dit har hon dock inte kommit riktigt än, även om hon var angelägen om att få mig att förstå hur allt hänger ihop. Jag antar att det krävs lite vana. Vem vet, kanske kan hon svara något annat än mmm, aaa och hej då när jag ringer nästa gång!? Jag sätter mitt hopp till det (den).