Jag vågar nog påstå att det gick bra idag. Trots det bisarra i situationen.
När vi väl kommer fram till kyrkan (efter mycket mental pepp båda hemma i lägenheten och i bilen, jag gick verkligen in för att få mamma att förstå att vi måste göra det tillsammans, och jag måste veta att jag kan lita på att hon gör som vi bestämt. När hon gick tvärtemot det under färden och började läsa i min lilla anteckningsbok, som hon fått låna, eftersom hon glömt sin egen, med villkoret att hon inte skulle läsa på mina sidor, fick jag ett litet psykbryt. Men jag återhämtade mig, tio djupa och att sjunga med i radions One love hjälpte) börjar det med att vi fick sällskap i kapprummet.
“Hej, er har vi nog aldrig sett förut, vilka är ni?” Mitt spontana svar på det: “Öh, hej, det är lite komplicerat, vi kanske kan ta det sen?”.
Nästa hand fram för att hälsa på mamma är begravningsentreprenörens. När han förstår att vi vär vi blir vi hänvisade till andra raden. Den precis bakom Familjen.
Några nickande hälsningar, sen sitter vi där, bakom deras nackar och med alla andra blickar på våra ryggar. I kyrktystnaden. Det känns som att jag hör andras tankar. Kanske viskas det diskret. Vilka är dom? Dom har jag aldrig sett förut. Varför sitter dom där? Inga svar.
“Hör du klockan mormor?”. Den nya kusinen snett framför mig ser till att den äldsta hör att akten för hennes döde make inleds. Två steg bort snyftar hennes lillasyster, mittemellan dem – mostern som jag pratade med igår. Hennes man, som gav mig rådet att slänga känslan av att jag klampar in och stör i papperskorgen på centralen, när han var den första jag pratade med på telefon, sitter intill lillasystern, med den andra ingifte morbrorn på sin vänstra sida. Hans fru, den äldsta mostern, sitter rakt framför mamma, intill sin mamma, alltså så långt ifrån sin man det går att komma i bänken på kyrkans första rad.
Himlen är oskyldigt blå. Som ögon när barnen är små. När regndroppar faller som tårarna gör, det rår inte stjärnorna för. Älskling jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns. Fast tiden har jagat oss in i en vrå, är himlen så oskyldigt blå.
Den bekanta solosångens ord får mina tårar att komma fram. Där sitter vi i vår lilla del av kyrkan, gubben i lådans hemlighet är avslöjad, han har lämnat oss i en vrå där vi får reda ut frågestecken och söka band och eventuell gemenskap, och det är ingen idé att vara arg, för himlen, där både han och mormor är om det nu finns nån, är oskyldigt blå.
Det är en begravningsakt av den klassiska sorten när gammal-människa-dör-på-liten-ort, nu-ska-vi-ta-avsked-i-ortens-kyrka. Psalmer, solosång, prästen pratar personligt och knyter ihop fint trots att han inte alls kände gubben i lådan. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när han pratar om gemenskapen runt den morfar jag aldrig haft, om allt som alla fått dela, om stigarna som knyts samman.
Sist är det avsked. Begravningsentreprenören öppnar den lilla dörren till första raden först. De sju på den ställer sig runt kistan, sticker in sina matchande blommor, niger/bugar, gråter. Jag inser att vår lilla dörr snart kommer öppnas. Greppar buketten som jag var skeptisk till och tänker att gasch vilken tur att mamma går mot min övertygelse ibland. När jag reser mig känner jag mig längst i hela världen, som en flaggstång som kan gå av på mitten om det blåser för hårt. Tätt intill mamma gör jag en knapp nigning och känner hur tårkanalerna aktiveras. Sällan har jag känns mig så uttittad. Jag vill skjuta ut mig själv likt en kanonkula ur kyrkan där och då. Men jag tar mig, förstås, samman, lägger en arm runt mamma, sänker blicken och går de få stegen tillbaka.
Air på det, sen är det slut.
Likt kungafamiljen ställs mina nya släktingar upp längst bak i kyrkan. Jag blir handlingsförlamad, först efter dem som jag är, och vacklar på stället, kanske lite på väg utåt. “Du får väl hälsa”, guidar begravningsentreprenören. Jag lyder och går från stelhet vid första handtaget till kramar ett par personer in.
Puh alltså. Till slut har alla gått förbi. Då har jag fumlat mellan kapprum (där jag trevligt plockar upp en farbrors käpp och hjälper till med jackan), toan och artiga leenden samtidigt som jag föröskt hålla lie koll på mamma i vad som känns som en evighet.
I gången samlas Familjen, och så jag och mamma. Jag går på om hur konstigt alls känns, får medhåll och en bild på morfarn som aldrig funnits i min hand. “Ska ni inte ta och följa med till församlingshemmet?”. Jag knusslar. Vill inte? Vill? Tankarna far i min skalle medan jag vinner tid på att fråga mamma hur hon känner. Hon ger tummen upp. “Okej då, det känns ju lite konstigt att gå nu när vi precis har träffats.” Från sakristian plockas ett svartvitt foto på en stilig karl fram. Oj, oj, oj.
Sen tar vi följe. Hittar gemensamma intressen, min nya kusin berättar att hon googlat fram min blogg. (Min offiiciella) Hela familjen har nyfiket ögnat igenom den, det skapar förstås samtalsämnen.
När vi långt senare är sist ut från minnesstunden och skiljs åt på parkeringen säger någon. “Vi får väl följa din blogg och se vad du har för dig. Skriv nåt snällt om oss!”
Vad som hände däremellan får bli en ny post. Imorgon. Nu ska jag sjunka ner i tv-soffan med mamma. (Vi har vilat på varsitt håll en stund.)
