“Jag tänkte att vi skulle passa på och träffa på lite kända släktingar också, inte bara nya och okända.”
Det sa jag när jag pratade med mormors bror för en stund sen. När tåget norrut stod still passade jag på att ringa hem till mannen som alltid funnits i våra liv.
“Är du hemma i Sverige nu eller var är du i världen?” .
Jag är på väg till mamma, skrattade jag, och bjöd in mig och henne på lunch hos honom imorgon, efter begravningen.
Han, mammas morbror alltså, har inga egna barn. Och han har aldrig varit gift. Efter en tur till stan i någotsånär unga år återvände han till byn där vår släkt hör hemma, där han, mormor och mamma växte upp.
Vid hans lilla hus mellan ån och vägen har det odlats årskonsumtioner av potatis till flera av hans syskonbarns familjer. Bland annat våran. Tidig vår samlades vi och satte potäterna, framåt hösten var det dags att plocka upp dem. Däremellan hämtade vi färska på väg mot kusten, på vintern förvarades de i jordkällare. Vi fyllde hink efter hink, och han hjälpte alltid till. Han hade även grisar på sin minigård, den delade vi också på. Och älgköttet som han jagat sig till hamnade även det på vårt middagsbord.
Så kanske är det inte så konstigt om han tycker att jag är lite konstig som undanber mig kött när jag nu bjuder in oss på lunch. Men han ska nog fixa till nåt, lovade han, och tackade så mycket för att jag ringde. “Va kul det ska bli”, sa han på sitt alltid lugna vis.
Det är bara han och en den yngsta systern kvar i syskonskaran, som varit betydligt större än så. Jag ska ringa till henne också, och berätta om det som uppdagats. För liksom han har hon alltid funnits där, för mormor, för mamma, och för mig och mina syskon. Båda har respekterat sin storasysterns beslut att inte säga ett knyst om mammas pappa. När nu någon annan har börjat berätta, hoppas jag att de också har lust att göra det. Tystnaden tjänar liksom inget till längre.
För övrigt har jag beställt blommor, en minnesbukett, till begravningen. Jag ringde till blomsterhandlaren som begravningsbyrån rekommenderade.
“Vad vill ni det ska stå på kortet?”
“Oj, kan du ge några förslag?”
“Ja… Vila i frid. En sista hälsning. Tack för alla ljusa minnen. Sov gott….”
“Nej, det funkar inte. Det får bli Vila i frid.”
Jag kunde knappt hålla mig. Det var verkligen galghumor när den är som bäst.
