Hade inte de gjort barn hade ju inte vi funnits. Så kan man ju också se det, säger min bror. Apropå vår morfar som aldrig funnits. Och även om man har varit (är?) arg för att han aldrig har tagit kontakt hade han säkert sina skäl.
Brorsan pratade visst med en av våra nya mostrar igår, i en och halv timma. Jag ska ringa henne imorgon, för i övermorgon är det begravning, och jag och mamma ska dit. Vad ska vi köpa för blommor?
Det finns inget facit. Inget alls. Och jag konstaterade att situationen hade varit en helt annan om mamma hade kunnat prata med sina nya systrar själv. Om det som utan tvekan har varit hennes livs största mysterium. Nu är det vi som får snacka, och fråga. Vem var han? Vad hände? Hur har han varit som pappa, och morfar?
Konstaterandet att han hade en bestämd mor var tydligen ingen underdrift. Ingen av hans äldre bröder gifte sig, en av dem hoppade i sjön när mamman inte godkände flickan som han köpt förlovningsring till. Som jag förstod det, via brorsan. Exakt varför mormor inte dög vet jag inte, troligen berodde det på mammas bror, mormors son med en tidigare man.
Det har säkert varit väldigt komplicerat. Jag tvekar inte på det. Kanske gjorde de rätt som bröt helt, de trodde säkert det hur som helst. Troligen gjorde det jävligt ont. Så ont att de inte gick att lösa det halvdant.
Jag tycker verkligen synd om mormor. Mormor, som sa “kom nu hem och ta hand om de dina” när hon låg på dödsbädden och jag ringde från en thailändsk strand. När jag, ett dygn senare, kom till hennes sal på lasarettet var det som att tårarna inte räckte till. Varken för mig eller henne. Sen satt jag där, tills hon i tysthet försvann ifrån oss. Jag ville fråga hennes så många gånger. Varför denna tystnad? Vad är det hon försvarat oss mot?
Så fort mamma var klar med skolan flyttade mormor från byn till stan, påpekade brorsan idag. Inte så konstigt kanske? Hon kanske var lite trött på att vara den ensamstånde mamma? Med två barn med olika män! Åh, jag vill knappt spekulera i vad som sas där ute på vischan. Men att hon tag hand sin dotter, och sin son, med god hjälp av sina systrar ooch bröder, kan det fan inte rått nåt tvivel om.
Morfars nya fru, som är i 90-årsåldern antar jag, är tydligen väldigt frispråkig. Den nya mosters sa det om sin mamma till min bror. Man ska inte riktigt lyssna på allt hon säger, ska hon visst ha sagt. För mig låter det befriande. För när jag dyker upp med min tysta mamma kommer jag vara tacksam för allt prat jag kan få.
Jag undrar verkligen om de är syskonlika, mamma och de nya mostrarna. För mamma var inte så himla lik sin mamma, inte utseendemässigt. Ja, jag undrar verkligen mycket och är inte så arg alls. Visst dyker ordet gubbjävel upp i mitt huvud då och då. Men mest är jag spänd och nyfiken.
Och så försöker jag förbereda mig mentalt på att åka på begravningen, tillsammans med mamma, som inte alls har samma sociala förmågor som jag har. Jag kanske har ärvt dem av henne till viss del, men tyvärr har hon förlorat de flesta av dem. Den jäkla sjukdomen har typ ätit upp dem. DET gör mig arg, alltid.
