…är död.
Mamma skickade ett sms i lördags. Morfar död 28 december. 22 jan?
Hon hade fått ett brev på fredan. “Vi vill meddela att vår far avlidit”, två namn, en kopierad dödsannons. Bakom namnen finns två systrar som aldrig existerat för mamma. För till skillnad från dem har mamma aldrig träffat pappan, som blev 94 år.
På fredag ska han begravas. Min morfar som aldrig har funnits. Skänk gärna pengar till idrottsklubben för att hedra hans minne.
Jag är nog fortfarande lite chockad. Och jag grubblar mycket, på hur mamma har det. Efter ett helt liv av tystnad, det var så mormor ville ha det, få veta att ens pappa bott några få mil bort. Som jag måste hon ju fundera väldigt mycket på vem han kan ha varit, eller? Plötsligt finns det en chans att råda bot på nyfikenheten som vi, mer eller mindre, har tvingats lägga åt sidan.
Och samtidigt är det verkligen försent. Och jag grämer mig, i sanning, över att jag inte har sökt upp honom medan han levde. Det är inte så att jag inte har tänkt göra det. Men – mest av respekt för mamma, och hennes mamma, inbillar jag mig – har jag inte tagit steget. Mormor har konsekvent vägrat att prata om honom. Och mamma har sagt “det är så som det är”, när jag frågat varför hon inte försökt få kontakt med honom.
Som ytterligare försvar har jag använt att han säkert redan dött, och att han om inte hört av sig under alla dessa år nog är en gubbjävel som inte förtjänar mitt (vårt) engagemang.
När det nu visar sig att han blev en fotbollsfarsa som levde med sin hemlighet fram till några år innan sin död – då berättade han för sina döttrar om deras halvsyster – vet jag inte alls vad jag ska känna. Ena stunden vill jag inte alls träffa några så kallade mostrar, nästa ögonblick spricker jag nästan av längtan. När brorsan pratade med det ena i helgen sa hon nåt i stil med att hans, vår så kallade morfar alltså, mamma var en mycket bestämd dam. Min fantasi har (förstås) skenet iväg med den kommentaren som grund. Kan det vara så att min mormor, som redan hade en son med en annan karl, inte var fin nog? Och att de, mormor och han, i brist på möjligheter bestämde de sig för att bryta helt. En överenskommelse som skydd både mot sina egna känslor och andras domar?
Det kan förklara en del. Bland annat mormors fnys åt “fint folk”, hennes stundtals överdrivna janteattityd och hennes jävlaranammasjälvständighet.
Vad jag vet har inte mormor haft något förhållande sedan dess. Men vad vet jag, egentligen. Så många frågor, så få svar, så mycket undangömd nyfikenhet.
Mamma lär jag ju inte få mycket hjälp av av. Hur ska hon kunna berätta vad som rör sig inom henne nu? Och hur det har varit att växa upp utan fotbollsfarsan?
Jag antar att vi får ta det som det kommer. De är ju trots alls bara människor, precis som vi. Om vi blir ett vi med dem återstår att se. Hur som helst har jag bestämt mig för att ställa en del frågor utmed vägen. Och skriva ner de eventuella svaren jag får.
