Tyvärr blir hon sämre och sämre, min käraste mamma som jag saknar relationen till. Jag vet inte varför jag inte har skrivit här sen i höstas. För det är ju inte så att det har stått still, det gör det ju aldrig, varken för mig, mamma eller vår relation.
Jag träffar henne inte speciellt ofta, nu har jag inte träffat henne sedan i julas. Men nästa vecka ska jag åka dit, och jag har bokat en tid hos hennes läkare, som jag har pratade med ett par gånger under hösten. Kanske har hon fler svar nu? Jag hoppas på det, jag hoppas att hon har pratat med de som låg bakom mammas diagnos.
Jag ringer henne inte så ofta heller. Sist var på hennes födelsedag förra veckan, hon fyllde 62. Kanske var det första gången i år som vi pratade. Fast pratade… man kan inte säga att vi gör det längre. För det är bara jag som pratar. Hon lämnar ifrån sig lite ljud. Men pratar, det gör inte längre. Orden kommer inte längre. Hon säger ingenting.
Vi sms:ar ibland. Jag fick det finaste meddelandet av henne på Alla hjärtans dag. Jag kunde känna hur mycket hon kämpat för att få ihop det, där jag satt bakfull med vännerna var bokstäverna och utropstecknen den renaste av kärlek, på nåt vis.
Hennes väninna ringde för ett tag sen, hon var ganska uppgiven. Upprepade att det har blivit så svårt. Samtidigt drar de med henne när de gör nåt, uppfattade jag det som. Och de vill gärna ställa upp fall det behövs, påpekade hon.
De är bra, väninnorna. Tänk om min mamma kunde snacka som dem och med dem.
En gång i tiden gjorde hon visst det, det är svårt för mig att höra. Ibland funderar jag på vad jag och mamma pratade om, innan hon blev sjuk. För vi var ju som väninnor då, eller? Det är knepigt det där, när man försöker komma ihåg hur det var, då, innan hon blev sjuk.
Nu tänkte jag skriva att det är konstigt att att talet ska ha så stor betydelse, men sen tänkte jag – det är väl inte konstigt alls. För det är ju genom att prata med varandra som vi kommer framåt, det är genom att prata (och till viss del skriva) som vi lyckas bryta mönster. Det är genom språket vi gör oss förstådda och får bekräftelse. Orden ger tankarna liv.
Självklart finns det andra sätt att kommunicera, det märker man inte minst när man är i ett land där man inte kan förstå varandra genom talet. Vi hittar nya vägar att förstå varandra.
Och visst kan jag förstå vad mamma vill, inte jämt men då och då. Hon pekar och skriver ett och annat ord, jag lägger ihop. Det är lite som en rebus, och förkunskaperna kommer väl till pass. För trots att hon inte är den mamma som jag åkte på semester med för nio år sedan vet jag ju en del om hennes liv, hennes grundläggande egenskaper och intressen.
Jag kan därigenom ofta gissa mig till vad hon vill ha sagt. Frågan är om hon själv vet vad hon vill ha sagt, kan hon formulera ord och meningar som stannar på vägen ut? Det är många som frågar det. Jag har inget svar. Det är en av frågorna jag ska ta med mig till hennes läkare nästa vecka. Förmodligen har inte heller hon svar. För vem ska hon fråga?
För ett tag sen fick för övrigt en kompis veta att hennes pappa blivit dement. Vi har pratat en hel del om våra föräldrar sen dess. Hon har visserligen en helt annan historia med sin pappa än vad jag har med min mamma. Men vi har snackat om hur man ska hantera frustrationen, hur man som en 30-årig dotter ska kunna acceptera situationen som innebär att man aldrig kan ha ett ordentlig samtal med sin förälder igen, och hur man ska kunna hantera sorgen och samtidigt vara ett stöd mitt i allt. Det är verkligen ingen lätt match. Vi kommer fortsätta prata, jag och vännen alltså, för att förhoppningsvis fatta hur vi ska göra för att om inte vinna den så i alla fall inte förlora med allt för mycket.
Nu sjunger Timo sin cover på min och mammas låt, som jag hittade på Spotify idag…
”… Don’t give up,
because you want to be heard
When silence keaps you,
I will break it for you
Everyone wants to be understood,
well I can hear you
Don’t give up,
because you are loved…”
