Värst av allt är tystnaden

Igår fick jag ett 15-tal tomma mail. I några andra stog det hej, i några ytterligare afasi. Alla hade samma avsändare.

”Skit samma”. Jag har precis läst igenom alla gamla inlägg och det är det inslaget från det allra första som gör starkast intryck. Min mamma sa det då, mars 08. Nu kommer inga sådana ord ur henne. Det kommer inga ord alls. Man få vara glad om hon gör tummen upp som svar på en ja/nej-fråga. Eller skickar ett mail.

Jag tänker ofta att jag har blivit bättre på att acceptera hennes sjukdom. Jag blir inte lika frustrerad över små komplikationer, jag ser lösningar, jag har kloka svar på hur det är med henne utan att tumma allt för mycket på ärligheten. Allt det där är sant, för det mesta. Men sen kommer det ett bakslag. Och då är jag är tillbaka på ruta ett, rutan där jag blir arg på henne i stället för sjukdomen och brister ut i gråtattacker allt som oftast.

Ett sådant bakslag inträffade förra helgen. Det var kalas och vi satt bredvid varandra när tårarna börja sippra. De berodde, som vanligt, inte bara på henne. Men den utlösande faktorn var att hon är så utanför. Det är ingen idé att ens försöka inviga henne i nån slags planering, trots att vi alla vet att det hon mest av allt vill är att hjälpa till. När hon tog fram sitt block och skrev, strök över, skrev samma ord igen… då bubblade jag över.

Allt det där andra som jag och brorsan hade tänkt att prata med henne om under helgen sopades under mattan. Vi vill så gärna hjälpa till och underlätta för henne i hennes vardag, få till en så bra livskvalitet som möjligt. Men det är väldigt svårt att veta hur styrande vi kan och borde vara. I mångt och mycket är hon väldigt bestämd, när hon väl har bestämt sig för nåt pekar tummen mycket bestämt neråt. Något trygghetslarmvill hon till exempel inte ha. Kanske bygger det på att hon inte vill känna sig som en gammal tant? Kanske är det för dyrt? Kanske vill hon inte tro att nåt kan hända som kräver ett larm? Att få svar på det är minsann inte lätt.

Att svara på frågor om hur det är med mamma är inte heller lätt. ”Det är inte så bra”, brukar vara min ärliga början. ”Värst av allt är tystnaden”, kommer nån gång ibland. Det är så det känns. För tystnaden är jävligt brutal när den är helt ofrivillig, tro mig.

Relation i ständig förändring

Tyvärr blir hon sämre och sämre, min käraste mamma som jag saknar relationen till. Jag vet inte varför jag inte har skrivit här sen i höstas. För det är ju inte så att det har stått still, det gör det ju aldrig, varken för mig, mamma eller vår relation.

Jag träffar henne inte speciellt ofta, nu har jag inte träffat henne sedan i julas. Men nästa vecka ska jag åka dit, och jag har bokat en tid hos hennes läkare, som jag har pratade med ett par gånger under hösten. Kanske har hon fler svar nu? Jag hoppas på det, jag hoppas att hon har pratat med de som låg bakom mammas diagnos.

Jag ringer henne inte så ofta heller. Sist var på hennes födelsedag förra veckan, hon fyllde 62. Kanske var det första gången i år som vi pratade. Fast pratade… man kan inte säga att vi gör det längre. För det är bara jag som pratar. Hon lämnar ifrån sig lite ljud. Men pratar, det gör inte längre. Orden kommer inte längre. Hon säger ingenting.

Vi sms:ar ibland. Jag fick det finaste meddelandet av henne på Alla hjärtans dag. Jag kunde känna hur mycket hon kämpat för att få ihop det, där jag satt bakfull med vännerna var bokstäverna och utropstecknen den renaste av kärlek, på nåt vis.

Hennes väninna ringde för ett tag sen, hon var ganska uppgiven. Upprepade att det har blivit så svårt. Samtidigt drar de med henne när de gör nåt, uppfattade jag det som. Och de vill gärna ställa upp fall det behövs, påpekade hon.

De är bra, väninnorna. Tänk om min mamma kunde snacka som dem och med dem.

En gång i tiden gjorde hon visst det, det är svårt för mig att höra. Ibland funderar jag på vad jag och mamma pratade om, innan hon blev sjuk. För vi var ju som väninnor då, eller? Det är knepigt det där, när man försöker komma ihåg hur det var, då, innan hon blev sjuk.

Nu tänkte jag skriva att det är konstigt att att talet ska ha så stor betydelse, men sen tänkte jag – det är väl inte konstigt alls. För det är ju genom att prata med varandra som vi kommer framåt, det är genom att prata (och till viss del skriva) som vi lyckas bryta mönster. Det är genom språket vi gör oss förstådda och får bekräftelse. Orden ger tankarna liv.

Självklart finns det andra sätt att kommunicera, det märker man inte minst när man är i ett land där man inte kan förstå varandra genom talet. Vi hittar nya vägar att förstå varandra.

Och visst kan jag förstå vad mamma vill, inte jämt men då och då. Hon pekar och skriver ett och annat ord, jag lägger ihop. Det är lite som en rebus, och förkunskaperna kommer väl till pass. För trots att hon inte är den mamma som jag åkte på semester med för nio år sedan vet jag ju en del om hennes liv, hennes grundläggande egenskaper och intressen.

Jag kan därigenom ofta gissa mig till vad hon vill ha sagt. Frågan är om hon själv vet vad hon vill ha sagt, kan hon formulera ord och meningar som stannar på vägen ut? Det är många som frågar det. Jag har inget svar. Det är en av frågorna jag ska ta med mig till hennes läkare nästa vecka. Förmodligen har inte heller hon svar. För vem ska hon fråga?

För ett tag sen fick för övrigt en kompis veta att hennes pappa blivit dement. Vi har pratat en hel del om våra föräldrar sen dess. Hon har visserligen en helt annan historia med sin pappa än vad jag har med min mamma. Men vi har snackat om hur man ska hantera frustrationen, hur man som en 30-årig dotter ska kunna acceptera situationen som innebär att man aldrig kan ha ett ordentlig samtal med sin förälder igen, och hur man ska kunna hantera sorgen och samtidigt vara ett stöd mitt i allt. Det är verkligen ingen lätt match. Vi kommer fortsätta prata, jag och vännen alltså, för att förhoppningsvis fatta hur vi ska göra för att om inte vinna den så i alla fall inte förlora med allt för mycket.

Nu sjunger Timo sin cover på min och mammas låt, som jag hittade på Spotify idag…

”… Don’t give up,
because you want to be heard

When silence keaps you,
I will break it for you

Everyone wants to be understood,
well I can hear you

Don’t give up,
because you are loved…”

Är mitt uppdrag granskning?

Jag tittar på Uppdrag Granskning och blir ledsen, arg och rädd. Övermedicinerade Gulli håller på att dö, hon kan inte ens få i sig sina mediciner. Vad händer? Hon vaknar upp ur en demensdvala som hon varit i under elva år på grund av epilepsimedicin.

Ingen läkare vill erkänna sitt ansvar och jag blir påmind om den dåliga kommunikationen mellan olika vårdinstanser. Snackar inte vårdcentralens läkare med kollegorna på sjukhuset? I det här fallet tas riskerna med medicinerna upp i journalerna, men istället för att kontakta neurologen litar man på att förvirrade Gulli själv ska prata med sin andra läkare som doserar medicinen.

Fy faan vad frustrerad jag blir över det här fallet. Och rädslan för att jag helt håller på att tappa kontrollen över hur min mamma mår gör sig så jäkla påmind att jag känner mig som världens sämsta dotter som inte vet allt om turerna kring hennes sjukdom. Plötsligt vill jag läsa varenda journal, jag vill prata med alla hennes läkare. Jag har försökt få kontakt med dem några gånger, men det har inte alls känts självklart att de ska prata med mig.

Jag tänker på  när jag var med mamma på apoteket i somras. När vi kom tillbaka en stund senare hade de en hel påse redo. Vad gör den där pillermixen med henne? Egentligen? Bidrar de till att den apati som mamma utstrålade när jag hälsade på henne i morse?

Hur kommer det sig att hon stirrar blint ut i vardagsrummet och gör precis det som jag ber henne att inte göra när jag blir så arg på henne att jag skriker så hysteriskt att jag skäms än idag?

Det enda hon egentligen tog sig för i nåt slags försök till förklaring var att ta fram en pdf-fil på sin dator från Läkartidningen. Hon scrollade bland annat till ett stycke där det står att patienter med progressiv afasi till slut ofta blit helt tysta.

”Mirakelgulli” på Uppdrag granskning vaknade upp efter elva år. Hon låg inför döden när hon plötsligt pratade för första gången på år. Senare chockade hon sin dotter genom att ringa henne för första gången på flera år.

Den berättelsen kör förstås igång mina önskedrömmar. De där mamma plötsligt ringer mig, bara för att snacka lite och kanske bjussa på ett och annat gott råd.

Nu ska jag maila henne och be om hennes läkares nummer.

Goda nyheter och en stressklump

I dag ringde jag mamma. Jag hade så goda nyheter att ett sms kändes för litet. För jag har fått ett jobb, eller nja, i alla fall ett vikariat.

Jag vet inte om hon blev glad för min skull, jag antar det. Jag förstod inte alls vad hon ville ha sagt, det kom bara ljud. Jag bad henne därför skicka ett sms om det var något speciellt hon ville fråga om. Hon skrev: Jobb? Ja, svarade jag, jag har jobb i höst.

När jag ringde henne på vägen hem från jobbet var det för övrigt mannen som jag försöker koppla bort mina känslor från som körde. Tro mig, jag har försökt jäkligt hårt den senaste veckan. Men det är svårt. För jag blir ju både lycklig och förbannat ledsen av att vara i samma rum som honom. Kanske är det därför jag har en stressklump i magen, kanske beror den ännu mer på en kombination av allt, som jag sa till honom där i bilen. Relationer, livssituation, jobb. Ibland är det lite väl många oklarheter som pockar på uppmärksamheten.

När jag kom hem idag, när jag hade lämnat mannen med en purjolök i väskan och konstaterandet ”man måste ju handla snyggt”, kändes det som att jag skulle gå itu. Skenet som jag har hållit uppe i två arbetsdagar slocknade när jag kom in hos mig själv. Jag höll på att gå till honom och berätta det, men jag höll mig och gick till en vän istället för att älta det här med män lite grann.

Det känns bättre nu, och nu ska jag sova. För imorgon är det en ny arbetsdag, där vi ska åka ihop, jag och mannen som jag försöker koppla bort mina känslor från.

Första besöket på länge

Jag har haft fullt upp med annat skrivande ett tag. Det har inte bara gjort att jag inte har skrivit här, jag har inte träffat min mamma heller. Jag har låtit mig själv gå upp i min verklighet och även om mamma alltid är nån slags del i den har jag inte hälsat på henne rent fysiskt.

Kanske har jag behövt koppla bort henne för att kunna fokusera på den vardag som jag bygger upp på min egen ort? Jag vet inte om jag vill analysera för mycket.

Igår tog jag hur som helst tåget till henne. Jag hade planerat att åka dit på lördan, men bakfull och dumpad som jag kände mig var det dömt att misslyckas då. Jag vill inte åka dit för att jag känner att jag måste, allra minst när jag redan från början känner mig svag, så jag ställde in via ett långt sms. Då hade jag redan grinat en gång på telefon. Men jag kände inte att jag kunde banga helt i helgen, inte en gång till.

Så jag klev upp mitt i sömnen i söndags och åkte norrut ett par timmar. Molnen låg som ett täcke i höjd med tågtaket och timingen kändes synnerligen dålig för en dag vid stranden. Men det klarnade upp och vi badade och hade det skönt mellan molnen.

Jag grät en skvätt till förmiddagsfikan, men det berodde inte så mycket på mamma och afasin som på mannen som jag berättade om, han som gjorde klart för mig på fredagsnatten att det inte kommer bli vi, trots att ”det finns massor hos mig som han älskar” vill han vara själv nu.

Mamma lyssnade, tror jag. Hur kan man egentligen veta att någon tar in info när man inte får nåt gensvar? Hon kanske nickade ibland, och tittade sorgset tillbaka som en reaktion på den förtvivlan som jag delade med mig av. Men jag vet inte hur jag ska tolka att hon mitt i allt reser sig och går.

Jag tror att den där jäkla sjukdomen inte bara har tagit hennes tal, den har även tagit mycket empati. Tydligen ligger de förmågorna nära varandra i hjärnan, så mitt förmodande är inte taget helt ur luften. För i takt med att hennes meningar har försvinner känns det som att hennes personlighet tynar bort. Min härliga mamma är fortfarande den snällaste, men ibland (läs ofta) beror inte känslan av tala till en vägg bara på avsaknad av ord. Bristen på passande reaktioner är minst lika påtaglig. En depression och tillhörande piller finns också med och spökar, säkerligen, men jag oroar mig mycket för hur afasin progressivt äter upp henne inifrån.

Hon har en ständig oro i pannan, axlarna sitter alltid lite för högt. Är det bara när hon träffar mig eller spänner hon sig hela tiden? Som min bror sa för ett tag sen när jag berättade att jag är rädd för att åka bil med henne: ”Ja, men får ju hoppas att hon kör bättre när ingen åker med”. Vi lär aldrig få svar på det. För vem ska vi fråga? Det jag vet är att organisation ligger nära de där andra förmågorna som jag tycker mig se allt mindre av.

”Min sjukdom innebär även att jag får minnessvårigheter”, var för övrigt något som ingen tidigare påstått men som nu finns med som en del i den info som är inlagd i mammas nya hjälpmedel, en roll talk. Hon har fått den av sin logoped och tillsammans har de sammanfattat hennes sjukdom och hennes familjeangelägenheter. Utöver det kan hon använda den när hon ska gå och handla, eller gå på krogen. På en pekskärm kan mamma med en liten digital penna peka på vad hon vill få sagt, till exempel ”jag vill titta på” – ”ett par finskor” – ”tack”, eller så kan hon berätta att ”min dotter J har varit ute och rest, hon kom hem i våras”. Den är även kopplad till hennes mobil, så hon enkelt kan ta emot och skicka sms och eventuellt även säga fraser via apparaten. Dit har hon dock inte kommit riktigt än, även om hon var angelägen om att få mig att förstå hur allt hänger ihop. Jag antar att det krävs lite vana. Vem vet, kanske kan hon svara något annat än mmm, aaa och hej då när jag ringer nästa gång!? Jag sätter mitt hopp till det (den).

Inte, då

Ibland (alltså idag) vill jag bara att tiden ska gå. Då vill jag inte göra nåt och samtidigt allt.

Jag vill knappt att solen ska skina, jag vill inte tvätta mina armhålor, jag vill inte få ner sovfrisyren, jag vill inte jogga fast jag vet att jag skulle må bättre av det, jag vill inte lyssna på musik för den är så skrikig, jag vill inte se en endaste mamma med barnvagn där en lockig unge kikar ut, jag vill inte äta nyttigt men inte heller socker och kaffe, jag vill inte bli påmind om andras duktighet, effektivitet, kreativitet, framgång (lycka).

Jag vill inte vara avundsjuk, men är det ändå i allra högsta grad. Jag vill inte vara bitter, men det är det den enda känsla som räcker till. Jag vill inte snacka skit, men jag vet inte vad jag annars ska säga.

För bara ett par dagar sedan sprudlade jag. Jag gör det säkert snart igen. Men just nu känns det obegripligt långt borta. För ja, det kryper i varendaste nerv. Det gör näst intill ont.

I övermorgon ska jag hälsa på mamma, jag hoppas jag känner mig starkare då. Annars vet jag ju att jag inte pallar. Jag ringde henne igår, för att berätta om mina planer och höra så att hon inte hade några andra. Hon sa ”Inte, då” kanske 5, 6, 7 gånger i rad. Utan något som helst sammanhang. Fan. Jag försökte verkligen ta det coolt, fråga henne lugnt och sansat och så. Jag klarade det hyfsat, mest genom att vara rak och ställa tydliga ja- och nej-frågor. ”Är det några problem med mina planer?”. ”Öh öh öh daaa.” ”Ja eller nej, mamma.” ”Inte, då.”

Det blev okej till slut. Även om det kändes som att hon ville fråga mig något som inte alls nådde fram. Jag gav upp det partiet, ville inte bli allt för frustrerad där jag låg i parkgräset efter en brunchdejt som inte var misslyckad men ändå inte kommer leda nånvart.

En solig dag blir nog bra tillsammans, kan nog till och med bli skönt. Bada, då. Bra, då. Min lilla snälla mamma håller på att försvinna. Men sola och bada kan hon alltid. Och jag med kanske, om jag bara lyfter ur mig själv ur dagens jag-vill-inte-göra-nåt-alls-bitterhet.

Potatisarna var ju goda iaf

Jag vet inte om det gav mer än det tog, för nån av oss, när jag och mamma hade en heldag ihop igår.

Tro mig, jag ville så gärna så gärna ha en skön dag. Men jag grät redan vid frukost och vid lunch lämnade jag bordet mitt i en potatis. ”Fy faan vad jag hatar den här jävla tystnaden”, mummelskrek jag och satte mig inne på gästrummet och surade och svor.

Det enda andra avbrottet i den där tystnaden som var så total att det ekade i köket varje gång en gaffel mötte tallrik som jag minns var ”ja, potatisarna är ju goda i alla fall”. (Laxen var nämligen överbakad och kruttorr.)

Strax innan lunch bröt jag dessutom ihop medan mamma var i affären. Anledningen då? Att jag inte kunde hitta en potatisskalare trots att hela hennes lilla kök är så belamrat med köksutrustning av alla de slag att en sak trillar när man drar ut en annan. Och att jag inte vill bo där längre.

Nu har jag åkt därifrån. I kväll ska jag titta på tre lägenheter i annan stad, typ 30 mil bort från min mammas vardag och betydligt närmare en egen. Vi ska ju inte bo ihop, så enkelt borde det vara. Synd bara att omständigheterna inte alltid är så självklara.

För övrigt så hade vi ganska sköna stunder i ett vägdike plockandes blommor och vid en spegelblank sjö senare på kvällen, innan vi besökte pappas grav. Det var på dagen tolv år sedan han togs ifrån oss.

Ännu senare försökte hon para ihop mig med en tv-bonde. Menade hon allvar? Jag frågade det flera gånger, och jag tror att så faktiskt var fallet. Jag blev ganska så rejält provocerad när hon efter bonde söker kryssade över fru och skrev Dej. För nej, jag vill inte vara med i teve för att hitta en man och nej, jag tycker inte alls att han är en kille i min smak. Känner hon inte mig över huvud taget? Går hon och drömmer om att jag ska träffa en trygg, familjekär bonde? Är det hennes lösning på min labilitet?

Det gick förstås inte att föra diskussionen vidare, allt hon kunde göra var ju att trycka på play en gång till och peka på skärmen.

Som vanligt kan jag bara ana att jag har rätt i mina slutsatser samtidigt som jag försöker hantera min frustration över bristen på samtalet och att inte få några egentliga svar.

Tänk om

En klok kvinna brukade säga till mig att försöka tänka bort Om. Hon, som jag träffade cirka 40 minuter en gång i veckan på vårdcentralen, insåg att jag tänkte för mycket i termen Tänk om. För jag sa till exempel så här till henne:

Tänk om min mamma och jag kunde prata med varandra igen, Tänk om hon kunde vara som hennes mamma, Tänk om hon kunde komma med kloka råd, Tänk om allt kunde vara som förut, Tänk om min mamma och pappa kunde få åldras tillsammans.

Hon peppade mig att tänka om och tänka bort om, kanske inte tänka så mycket alls. Hon försökte få mig att försöka acceptera, att försöka rätta mig efter hur det är istället för hur jag skulle vilja ha det.

Jag kämpade, och jag kämpar fortfarande med det. Säkert allt för ofta tänker jag Tänk om än idag. När jag träffar kvinnor som inspirerar mig, kvinnor som är som jag – fast äldre, klokare och bättre – då tänker jag ofta Tänk om. För Tänk om mamma och jag kunde ha samma typ av diskusssion, Tänk om vi kunde ha den typen av utbyte av varandra istället för att kämpa med att förstå praktiska frågor och enkel planering. För jag behöver vägledning. Jag behöver bli tillrättavisad, jag behöver få höra att jag är fel ute.

Jag har insett att jag söker mig till starka kvinnor för att prata av mig. Man skulle faktiskt kunna se det som ett sätt att tänka om istället för Tänk om, ett sätt att acceptera situationen och söka nya vägar.

Jag pratar till exempel mycket mer med min moster nu än jag någonsin gjort. På mitt förra jobb öppnade jag mig gärna för en kvinna som nyss blivit farmor, hon var för övrigt min chef. Och när jag var ute och reste var tre av dem jag fick bäst kontakt med kvinnor betydligt äldre än jag. Jag blev inbjuden att bo hos dem, och tog så klart chansen.

Jag skäms nästan för att berätta om kontakten med de här kvinnorna för mamma, jag tror att hon kanske blir avundsjuk. Jag vet inte alls om hon drar samma slutsats som jag, att de fyller ett tomrum som hon själv inte kan fylla. För det är ju inte så att hon är dum, eller inte förstår. Eller? Jag lär nog aldrig få veta om hon tänker på det som jag, för hur ska hon kunna berätta ett sådant resonemang?

Och fattar hon att jag ibland, när det bara är hon och jag, är så desperat efter en samtalspartner att jag löser det genom att till exempel hälsa på min moster? Det blir ju så mycket enklare att berätta om någon ställer de där frågorna som jag antar fastnar någonstans mellan hennes hjärna och mun. En tredje person i rummet lättar lite på trycket liksom.

Jag nämnde en resa förut. Jag kommer säkert komma tillbaka till den fler gånger, för jag har precis kommit hem från en resa jorden runt. Den där kvinnan på vårdcentralen peppade mig mycket till att komma iväg på den. Hon fick mig att tänka bort många om som fick mig att tveka.

Kvällen innan mamma skulle skjutsa mig till flygplatsen fick jag ett psykbryt. För jag hade ingen aning om vad hon tyckte om att jag skulle åka. Skulle hon sakna mig? Trodde hon att jag skulle klara mig? Var hon orolig? Hade hon några sista råd?
Hon hade inte fått fram ett endaste ord om det.
Vi grät hejdlöst båda två, och kramade varandra hårt. Jag kände hennes frustration lika tydligt som min egen. Till slut tog hon fram en lapp där hon under det förtryckta Kom ihåg skrev:
STOLT Josefin
Älskar Josefin
Hon strök under och rev av. Jag fäste lappen med ett gem i min anteckningsbok.
Vi skrattade och grät i samma andetag, och kramade varandra hårt igen.

Till saken hör att vi Jag älskar dig är sällan använt i vår familj, vi har aldrig slängt oss med det till varann. Knappt ens när min pappa dog kändes det bekvämt.
Min bror har börjat med det lite sen han blev pappa, han smyger in det via sina söner. ”Farmor älskar ju dig”, är ett exempel.

Så att det var just det hon valde att skriva på den där Kom ihåg-lappen gör minnet av den där septemberkvällen än starkare.

Ibland är det verkligen svårt att veta hur långt man ska gå för ett svar. För tänk om jag inte hade pressat henne, då hade jag aldrig fått med mig den där hälsningen.

Man kan lätt bli tokig om man tänker för mycket. Speciellt på Om.

Jag börjar så här så får vi se hur det går

Hur inleder man en blogg om sin mamma och progressiv afasi? Jag har ingen aning.

Men när jag satt i soffan för en stund sen, hennes soffa för övrigt, fick jag ett informationsbehov. Som så många gånger förr googlade jag progressiv afasi. Som så många gånger förr fanns det inte så mycket att hämta. Jag hamnade på ett amerikanskt forum som var lite intressant, där anhöriga försökte få till en diskussion, och jag identifierade mig med de där till en viss del. Men det var fattigt.

Och ah, jag känner att jag har mycket att berätta, att få ur mig. Kanske kan jag på det här sättet komma i kontakt med andra som också kämpar med samtalen med familjemedlemmar som har progressiv afasi?

Jag hoppas det. För det är faktiskt ruskigt frustrerande att inte kunna prata med sin mamma. Och det är svårt att prata om.

Igår ringde hon, från sin stuga. Jag försökte verkligen lista ut vad det var hon ville säga, det kändes som att hon verkligen ville berätta något, eller möjligen fråga mig. Det gick inte. Det har kommit till den nivån nu, att vi båda ger upp efter ett tag. Jag förstod när hon sa ”Skit samma”. Då hade hon försökt med annat i säkert en kvart. Och jag, jag satt där och lyssnade på ordens melodi, samtidigt som jag klurade på vad hon kunde tänkas vilja berätta. Jag chansade, bad henne svara ja eller nej på mina frågor. Inget hjälpte. Det blev Skit samma.

Jag vill inte behöva strunta i henne, jag vill förstå. Kanske kan jag bli bättre på det, vem vet.

Det lär bli svårt, för enligt diagnosen kommer hon bli sämre.